Solister
Sergej Roldugin violoncello
Elena Mirtova sopran
Aleksej Orlovetskij piano

Program
Frédéric Chopin: Sonat för violoncello och piano.
Igor Stravinskij: Italian Suite.
Piotr Tjajkovskij: Romanser: ”Att glömma så fort” och ”Om jag bara visste”.
Sergej Rachmaninov: Romanser: ”En dröm”, ”Det kan inte vara så!” och ”Vårflod”.
Michail Glinka: Romanser: ”Tvivel” och ”Fresta mig inte”.
Pjotr Tjajkovskij: Romans: ”Passionen är över”.

················································································································
Efter konserten är det dags för ännu ett av Musikaliskas operabarhäng med öppen scen. Den här gången är temat ryskt. Kom och ta ett glas, mingla och lyssna på arior och romanser. Läs mer.
················································································································

OM ARTISTERNA
Sergej Roldugin
Professor Sergej Roldugin är inte bara konstnärlig ledare för Musikens hus i S:t Petersburg. Han är även en hyllad cellist som fått hederstiteln ”Rysslands nationalartist” (National Artist of Russia) av presidenten. Han har gjort internationell karriär och var under många år solocellist i Marinskijteaterns orkester.Varje år genomför Sergej Roldugin master classes i Ryssland, Europa, Korea och Japan. Han sitter också i juryn för såväl nationella som internationella musiktävlingar. Dessutom dirigerar han, vilket han ger prov på längre fram under Musikaliskas ryska vår.

Sergej Roldugin

Elena Mirtova
Planeringschef för ungdomsprogrammet vid Musikens hus i S:t Petersburg, där studenterna tränar inför stora internationella tävlingar. Dessutom är hon docent vid institutionen för solosång vid Rimskij-Korsakov-konservatoriet i S:t Petersburg. Sedan 1990 är Elena Mirtova sopransolist vid Mariinskijteatern, som hon turnerat med över hela världen. Hon har haft en blomstrande internationell karriär ända sedan studietiden och anlitas flitigt som gästsolist av framstående opera- och konserthus, uppträder på festivaler, ger master classes och samarbetar med kammarmusiker i toppklass.

Elena Mirtova

Aleksej Orlovetskij
Pianist, pedagog, kompositör och dirigent, mångfaldig vinnare av internationella pianotävlingar. Hans rika repertoar spänner från barock till modern tid, men hans favoritkompositörer är Chopin, Beethoven, Liszt och Rachmaninov. Han har omnämnts som ”en pianots poet” och uppträder över hela världen, både som solist och medlem i diverse kammarensembler. Varje år håller han master classes i Polen och har suttit i juryn för en rad musiktävlingar, bl a Liszt Internationella Pianotävling i Wroclaw.

OM MUSIKEN
Frédéric Chopin: ”Sonat i g-moll op. 65 för violoncello och piano” (1846)
Chopin (1810–1849) vigde livet åt att fullända sin kompositionskonst i verken för piano. Han skrev endast nio kompositioner för andra soloinstrument. Verken för cello är de enda betydelsefulla i den kategorin och cellosonaten är också hans sista stora verk. Den är dedicerad till den franske cellisten August Franchomme som spelade dess tre sista satser tillsammans med Chopin i Salle Pleyel i Paris 1848 på den konsert som skulle bli Chopins sista offentliga. ”Den hemlighetsfulle, djävulske, kvinnlige, manlige, obegriplige, för alla begriplige tragiske Chopin”, som pianisten Svjatoslav Richter sade om tonsättaren, framträder här till fullo. Pianot behåller sin betydelsefulla roll men kompletteras av cellons klang – än dramatiskt hotfull, än romantiskt upprymd, än oändligt lyrisk.

Igor Stravinskij: ”Italian Suite” (1932)
Stravinskij (1882–1971) använde gärna gammalt material och skrev om det på ett nytt sätt. Den commedia dell’arteinspirerade baletten ”Pulcinella” från 1920 var ett av de första verk han skrev i sin nya banbrytande neoklassicistiska stil. Här använde han musik av bl a 1700-talstonsättaren Pergolesi. Uruppsättningen ägde rum i Paris med dekor och kostymer av Picasso. Med baletten som grund skrev Stravinskij  ett konsertverk för cello och piano för cellisten Pjatigorskij och döpte det till ”Italian Suite”. Han utnyttjade alla konstnärliga och tekniska möjligheter som cellon erbjuder som soloinstrument och ingöt en färgrik dramatik i klangerna.

Pjotr Tjajkovskij: ”Att glömma så fort” (1870), ”Om jag bara visste” (1880) och ”Passionen är över” (1880)
Romanserna har en central plats i Tjajkovskijs (1840–1893) skapande. I ett brev noterade han: ”I själva verket ligger ju dikt och musik så nära varandra!” Aleksej Apukhtin var hans favoritpoet och Tjajkovskij tonsatte sex av hans dikter, bl a ”Att glömma så fort”. Diktens resa längs känsloskalan återges med en häpnadsväckande skicklighet: den mjuka tonen i början av romansen får en hotfull klang under de dramatiska momenten för att utmynna i en nyans av hopplöshet.

En annan författare vars poesi Tjajkovskij tonsatte upprepade gånger var Tolstoj och ”Om jag bara visste” kom att bli en av de mest kända romanserna. Här använde kompositören den ryska folkvisans karakteristika. Tolstojs texter låg också till grund för två vokalduetter. ”Passionen är över” är en av dem. Den känslornas intensitet, förtvivlan och dramatik som så frekvent förmedlas av kompositören går igen här och målar upp ett färgstarkt, dramatiskt scenario. Duettens ena parti framförs ofta av ett instrument – under Rysk vår II en cello.

Rachmaninov: ”En dröm” (1893), ”Det kan inte vara så!” (1910) och ”Vårflod” (1896)
Pianot spelade aldrig det enkla ackompanjemangets roll i Rachmaninovs (1873–1943) romanser, det deltog alltid i ett slags vokal- och instrumentalduett med sången. Tidigt i karriären, redan 1893 skrev Rachmaninov ”En dröm” med text av Aleksej Plesjtjejev (en översättning av Heinrich Heines dikt). Den inledande raden  ”Jag hade ock ett hemland …” blev i viss mån profetisk – den liksom förebådade kompositörens liv i exilen.

”Det kan inte vara så!” (text av Apollon Majkov) tillkom efter den stora skådespelerskan Vera Komissarzjevskajas död och smärtan efter den oersättliga förlusten tar sig uttryck i musiken. ”Vårflod” (text av Fjodor Tiuttjev) är ett av Rachmaninovs populäraste verk och en hänförd hymn till den ryska våren.

Michail Ivanovitj Glinka: ”Fresta mig inte” (1825) och ”Tvivel” (1838)
Glinkas (1804–1857) vemodiga ”Fresta mig inte” (text av Jevgenij Baratynskijs) rymmer den ryska romansens karakteristiska uttrycksfullhet. Här, liksom i ”Tvivel” (text av Nestor Kukolnik) strävar kompositören efter att återge den upprymda själens alla nyanser; svartsjukans plågor, hjärtats lidande.